Så var det livet. . .

Idag kl ca 07.00 föddes det sista fölet som väntats, detta blev en hingst, men som de andra av årets komna med en mycket speciell färg.

Samtidigt som jag mottager första bilden på denna skapelse ringer Kenta med gråten i halsen. Knutte har kommit in och ätit sin frukost men ville inte ha sin ost lite senare. Han går inte att kontakta, blicken är någon annanstans. Då vår närliggande hemska veterinär klinik som vanligt varken är trevliga eller flexibla eller har kompetens, så fick Kenta sätta sig i bilen och köra till Uddevalla. Där tyckte de som Kenta, nu är det stopp, nu utredning eller inte, så här kan varken vi eller han ha det! Knutte fick somna in kl.10,00 och själen hans har Kenta nu skjutsat hem till Orvar. Skalet fick vara kvar, det behöver vi inte ändå. Skulle vi mot förmodan vilja se det i gen kan vi titta på Gizmo som på samma sida, samma ställe, har en exakt likadan hästsko, som var orsaken till att Knutte en gång valdes som kompis åt Orvar.

Här är det sorgligt och mycket ledsamt ett tag . . . .