I Onsdags kväll, medans Kenta gick promenad tänkte jag att lite longering i hagen med Juliette är en bra ide. Hade haft ute RW och skott om henne fram. Jag longerade den lilla på detta sätt i söndags också och det gick strålande.

Hon kom glatt gående när hon såg kapson och "mamma" i hjälm och spö, bara detta känns underbart. Jag har skött mig gällande säkerhet, men denna dag glömde jag 2 viktiga saker i hanteringen. Handskar och någon som ser vad som händer!

Vi kollade stillastående i kapsonen och båda böjningar och avslappning funkade fint, vi började i skritt i det lätta varvet och gick sen över i det "svåra". Här har jag en tendens att komma före henne och då stannar hon, hon har själv svårt att ha mig ledande/vara på höger sida.

Hon gjorde som hon ibland gör, stannar upp, vänder upp och backar, jag följde med försiktigt med lätt tryck i linan, annars går hon lätt upp på bakbenen. Hon lade till en ny sak, hon vände bort och bockade. Jag kände linan bränna in i handen och släppte (pucko) första språnget efter tyckte hon "ha, loss!" Sen kom linan mellan bakbenen och jag såg en skenande häst ii väg bort mot andra hagen. (faan vad korkad men är).

Hon tog en (snabb) sväng i hagen längst bort, jag sprang efter och ställde mig i öppningen, de andra två stod lugnt och betade vidare. När hon kom emot mig i fullt sken, blev jag i ett ögonblick lite rädd att hon inte skulle stanna. Hon slog ibland mot linan men saktade aldrig farten. Så, tvärnit vid "morsan". Jag kunde lugnt och fint plocka upp linan och sen gick vi en sväng i skritt runt omkring. Efter en stund när adrenalinet sjunkt undan och hennes andhämtning blivit mer normal, tog jag linan över hela kroppen och inte en tendens till stress eller osäkerhet. HON ÄR EN ÄNGEL!

Vad har vi lärt oss!? Handskar, hjälm och någon som övervakar, eller i alla fall någon som vet var man är och vad man gör!!

I går träffades några arbetskollegor på en resturang och käkade gott !