Kan starkt rekommendera hennes egna bok Zander och tiden.

 Jag har lånat texten.

Jag har lärt mej mer av ett grässtrå på Nya Zeeland, än vad jag lärt mej i skolan.

Jag vill isolera mig från det här vanvettiga samhället, eftersom det förhindrar liv! säger Emelie Cajsdotter Frihetsbehovet driver mig! Jag vill bo ensam med mina djur och jag är beroende av skogen. Man kan läsa sig till vissa kunskaper, men träden och plantorna vet själva bäst vad dom är till för. Mina viktigaste kunskaper har jag fått från skogen! Det är där jag har lärt mig tala med både djur och växter!

Jag var själv med och såg när min pappa dog och det har nog präglat mig en hel del. Bland annat började jag tidigt fundera över livet och döden och hade förmodligen inte suttit här om han fortfarande hade levt. Hans bortgång lärde mig också att det är nu som gäller och att inget är beständigt. Det man inte gör idag, kan vara för sent i morgon! Sånt man verkligen lär sig, tycks man lära sig genom smärta. Och även om det kanske låter märkligt för många tycker jag min pappa gav mig något, i och med att han dog.

Jag var väldigt olycklig när jag var liten. Tyckte jag var född i fel land och sa till min mamma när jag var fyra år att jag ville tillbaka hem till Irland. Kände också tidigt att jag inte var som andra barn och umgicks nästan enbart med hästar. Jag tog hand om sjuka och folkilskna hästar på en ridskola och en av dom har jag fortfarande kvar.

Den som betytt mest för Emelie, var hennes mormor, som var synsk och kunde hela. Till henne vände sig Emelie med sina bekymmer och de förstod varandra.

När jag var sjuk ringde jag alltid mormor, som botade mig genom healing. För henne var det självklart med skyddsandar och reinkarnation, men när jag frågade mina klasskamrater var de hade levt sitt förra liv insåg jag att det här inte var normalt. Och från åttaårsåldern och upp till sexton försökte jag bli normal, med katastrofala följder. På den tiden såg jag ut som ett lik! Trots att jag var väldigt duktig i skolan ville jag hela tiden dö! Funderade alltid på bästa sättet att ta livet av mig och mådde fruktansvärt dåligt, men det märktes aldrig eftersom jag var så duktig.

Jag har aldrig varit mobbad, trots att jag alltid varit jävligt liten och hade begagnade kläder. I första klass vägde jag bara femton kilo och var ungefär hälften så stor som de andra. När jag var riktigt liten, var jag ledare för ett busgäng som kastade bär på gamla tanter och jagade alkisar. Så jag var inte någon snäll liten unge.

Jag tyckte fruktansvärt illa om skolan! För det första klarade jag inte av att sitta still och ta in information från någon som bara står och pratar och det tror jag inga barn mår bra av. Det var visserligen någorlunda roligt de första två åren, sen fick vi en väldigt dålig lärare som tog bort lusten att lära sig mer. Senare har jag förstått att skolan bara går ut på att få välanpassade samhällsmedborgare. Det handlar inte om att ge kunskap som man har användning av efter skolan. Jag kunde både läsa och skriva innan jag började skolan och minns inget vettigt alls! Det är bara någon slags kontroll där man mals ner och likriktas. Käftar man mot lärarna och säger vad man tycker, får man sämre betyg! Sitter man still, håller käften och är välkammad får man klart bättre. Det är en tydlig signal och därmed lär man sig hur man ska bete sig.

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år och därefter skolkade jag något våldsamt. Jag var i skolan bara tre eller fyra dagar i veckan. Tre dagar oftast! Det var jag själv som skrev på mina frånvarorapporter och jag hade mensvärk, migrän och magkatarr på ett rullande schema. Jag packade ryggsäcken med kanelbullar och morötter och var ute och red istället, för jag klarade inte av att vara i skolan. Jag insåg att jag fick göra någon kompromiss. Varenda dag klarade jag inte, men var där lite grann och gick trots allt ut med medelbetyg.

När jag började på gymnasiet lärde jag känna en veterinär från Nya Zeeland som arbetade med naturmedicin för djur och efter att ha lyssnat på ett föredrag av honom, insåg jag att det var detta jag ville hålla på med. Samtidigt fick jag panik och visste inte hur jag skulle överleva och hade sett en kille med dreadlocks och sandaler, som jag gick fram till och frågade hur man skulle göra för att överleva. Antingen får man anpassa sig och bli precis som dom andra, eller också spåra ur helt och hållet, svarade han. Då gjorde jag mitt val och på en fysiklektion hade jag på mig tofflor och med rött spretigt och tovigt hår ställde jag mig på en bänk och skrek: Jag dör! Jag dör! Ser ni inte att jag dör? Sen plockade klasskamraterna ner mig från bänken och sa att nu går vi och mäter resistensen på de här metalltrådarna och snart blir det bättre ska du se.

Efter studentexamen på Hvitfeldtska 1993 reste Emelie till Grönland och stannade tre månader. Där klättrade hon upp på ett högt berg och låg länge på toppen och frågade rakt ut i universum: Vad ska jag göra med mitt liv? Vad ska jag göra? Du ska ägna dig åt örtmedicin och homeopati fick hon som svar!

När hon kom hem från Grönland och fick veta att en av hennes skolkamrater hade blivit mördad insåg hon också att man behöver inte slösa bort sitt liv i en stad och bestämde sig för att aldrig mer bo i en stad!

Ibland tror jag förmågan att hela bara förekommer i varannan generation, men det har nog inte helt hoppat över min mamma. Hon lever ett helt vanligt liv och det här skrämmer henne lite, men hon drömmer sanndrömmar. Mamma är ganska feministisk och har lärt mig en jävla bra grej: Bete dig inte som flickor gör, utan titta på pojkarna. Dom gapar och skriker även om dom inte får ordet och gör som dom vill. Beter du dig som flickorna, blir du bara nedtryckt!

Mamma har aldrig försökt hindra mig att leva så här, även om hon ibland får sammanbrott och önskar att jag gick på Chalmers istället. Hon undrar vad hon gjort för fel, eftersom det blivit så här. Hon hade ju kunnat ta avstånd, men det har hon inte gjort. Hon har nog fortfarande förhoppningar om att det här bara ska bli en period och vill ju helst att jag skaffar mig familj och barn som alla andra. Men i brist på det ville hon sticka en tröja åt Arne en gång. När han är ute och går i snön blir hans klövar alldeles röda och då frågade hon om hon inte skulle sticka sockor åt honom eller en tröja. Hon har gett upp det där med barnbarn och insett att det får bli grisen istället. Alltid när hon har träffat sina vänner och dom har pratat om sina barn och barnbarn, brukar hon vara ganska förtvivlad. Deras barn ringer hem varenda dag och dom har så bra kontakt och riktiga yrken. Men det kunde nog ha varit värre!

Om jag skulle vara fullständigt ärlig och berätta exakt vad jag håller på med. Berätta om småfolk och att jag pratade med en sten för en stund sen. Det går bara inte! Det håller jag käften om! Jag måste vara lite diplomatisk om jag vill ha kontakt med vanliga människor och ibland önskar jag att jag kunde säga att jag arbetar på Domus. För då hade frågorna slutat!

Plötsligt är småfolket bara där! Jag ser dom inte riktigt lika tydligt som en människa, men tillräckligt tydligt för att jag ska reagera. Dom är ganska små, men inte pytte-små. Kanske når de mig till knäna och är som regel mycket bestämda i sitt sätt att uttrycka sig och ganska stränga. Har man lovat något och inte håller det är det väldigt illa.

Här på gården hade det inte bott människor på 20 år, innan jag kom hit. Därför var jag tvungen att vara försiktig när jag skulle röja ur ladugården. Jag sa till i god tid och la ut en gåva på ett annat ställe, där dom kunde vara medan jag röjde ut. Det fungerade bra! Sen röjde jag ur en bod utan att säga till och det var inte så lyckat. Jag har mycket att tacka småfolket för och är man vän med dom, får man en helt otrolig hjälp.

När skogen här bakom höggs ner mådde jag fruktansvärt dåligt. Inte bara för att träden försvann, utan för att det störde hela balansen och att det gjordes utan hänsyn till både djur och småfolk. Jag kan förstå att den som aldrig sett småfolk och inte tror på detta, kan ha svårt att respektera att dom bor där. Men det är också respektlöst mot det dom ser! Då bröt jag ihop och ville inte leva längre ! Jag klarade inte att höra skogsmaskinerna dygnet runt och mina njurar slutade fungera. Jag har inte kommit över det än! Bara förträngt det! Går jag förbi avverkningsplatsen blir jag ledsen i flera veckor. Då gäller det att inte bli bitter på människor, för det hjälper inte.

Det är för mycke gubbar med slips ute å går och så länge dom får bestämma ur enbart ekonomiskt perspektiv ser jag inget hopp. Det måste hända något som gör att girighet inte kan driva människor längre. Så länge man kan göra snabba ekonomiska vinster kommer människor att skövla skog och behandla människor och djur illa.

Girigheten tror jag grundar sig i rädsla! Dom litar inte på att jorden och universum ska ge vad de behöver, utan måste hela tiden roffa åt sig mer! En lösning kan vara en kraftig ekonomisk kris över hela världen, som blir jävligt jobbig och drabbar fel personer under en längre tid.

Ofta kommer folk som säger: Det är fantastiskt att du bor här ute. Sen är du tjej dessutom! Den kommentaren är jag dödligt trött på! Dessutom frågar alla om jag inte har någon man. Du bor väl inte här själv? Det är jobbigt att behöva förklara varför hela tiden! Och ibland kör folk upp här och vänder och bara kollar och det kan hända även när det är mörkt. Det är jädrigt respektlöst! Jag blir inte behandlad som en människa, utan som ett lustigt objekt. Andra tycker att jag ska skaffa större hus. Det är ju lite intressant men jag begriper inte varför jag skulle behöva större hus. De säger det säkert i all välmening men jag har både kök, sovrum och badrum och behöver inte mer. I andra delar av världen hade det varit enorm lyx att ha allt det här utrymmet för bara en person.

För att folk ska släppa den här ekonomiska drivkraften måste dom uppleva något annat. En upplevelse som väcker känslolivet på något sätt. För mig har det varit frihetsbehovet! Känslan av att lifta tidigt en morgon eller bara gå ut i skogen med hundarna. Men om man aldrig upplevt något sådant och den gnistan inte har tänts, kan man ju inte heller längta efter det. Sen behöver det ju inte vara frihet för alla människor. Det kan vara andra saker, exempelvis känna att man är i samspel med allting. Kanske kan personliga livskriser väcka såna tankar till liv!

Jag bjöd hit en politiker som kom i lågskor och klampade runt på hyggena. Då frågade jag om han ville att unga människor skulle flytta hit. Det ville han! Men det går inte eftersom priserna på gårdarna trissas upp av klippare som köper skogen och när skogen är borta finns ingen möjlighet att klara sig på de här små gårdarna. Det sker istället avflyttning i samma takt som skogarna skövlas. Det hade han aldrig tänkt på! Det verkar vara bättre för politikerna att få bort bönderna från de här gårdarna för att få slut på gnället. Hela politiken är en jävla trög grej! Den som kommer någonstans där, gör det enbart med de rätta åsikterna. Och nittiofem procent av politikerna arbetar för den personliga maktens skull och inte för alltings högsta och bästa. Allra värst är att nästan alla säger: Jag kan ändå inte påverka något! Resonerar nio miljoner på samma sätt blir det jävligt lätt att styra människorna. Vi skulle kunna stoppa många vanvettiga projekt om vi ville. Men folk vill inte! Dom vill inte ens engagera sig!

När jag pratar med djur, får jag svar i bilder och känslor och svårast är att översätta detta till ord och förmedla svaren till djurägaren! De flesta djur jag får på behandling har beteendestörningar och ägaren vet inte varför de beter sig som de gör. Då frågar jag först hur de hade det när de var små. Om de haft en bra uppväxt och störningen skett senare i livet, verkar det inte ha präglat dom lika mycket. Och jag tror det är likadant med människor!

När jag talar med djur och växter blir jag den jag talar med en liten stund och får ont på samma ställe och känner samma känslor. Det där kan vara lite besvärligt, speciellt när jag pratar med djur som blivit misshandlade!
Katter kan komma med roliga grejer och förmår att hålla distans till det

Djur som blivit illa behandlade är som regel svårare att få kontakt med, men jag har än så länge inte träffat något djur som vägrat prata med mig. Även om jag ibland bara får se samma händelse hela tiden. Som om dom sitter fast i något. Vissa djur är mer pratsamma än andra och jag tycker hästar är lättast att prata med, men det kan bero på att jag är mest van med hästar.

När växter talar till mig framträder dom tydligare än allt annat i omgivningen och så måste jag bara stanna. Jag pratade med ett grässtrå på Nya Zeeland, som berättade att inom naturen har alla samma värde. Där har vi människor missat något väsentligt! En gran pratade jag med och när jag frågade om vilken medicinsk nytta en människa skulle kunna ha av den, fick jag se bilden av en människa som stod väldigt spänd. Både känslomässigt spänd och fysiskt spänd! Och då kan man förstå varför det växer så mycket granar i Sverige, eftersom vi fysiskt spänner oss mot kylan och att vi mentalt och känslomässigt blockerar oss. Jag inbillar mig att växterna som vi bäst behöver, finns alldeles runt knuten.

Läkare och veterinärer motsätter sig det här. Det stämmer inte med deras sätt att tänka. Men om läkare och veterinärer inte tror på vad jag håller på med, är det deras problem. Jag kan ägna min tid bättre åt att hjälpa djur och människor än att bevisa något för dom som ändå inte vill tro att det fungerar. Vanligt folk tror antingen starkt på naturmedicin eller också inte alls. Många av mina vänner som lever alternativt på många sätt ifrågasätter politiker och samhället, men inte läkare och går aldrig till någon som håller på med alternativmedicin. Vetenskapen är på något sätt helig och ersätter religion på många sätt!

Det finns två sorters lagar som jag ser det. Naturlagar och mänskliga lagar! Bryter man mot naturlagar får man betala på ett eller annat sätt och kan aldrig komma undan. Mänskliga lagar går däremot att kringgå. Därför tror jag att den som har med naturväsen att göra och lovar något, också håller detta. Det är löften man inte bryter! Har man orsakat en sån jävla obalans över hela jordklotet som vi lyckats göra, krävs ett visst tumult innan det blir harmoni igen. Det kan vi inte göra något åt, för obalansen är redan skapad. Vi kan bara sluta att skapa mer obalans. Kärnavfallet har vi ju några tusentals år framåt! Vi har själva skapat kärnavfallet och får följaktligen betala tillbaka. Tyvärr får alla göra detta, även de som inte varit med och skapat problemen. Enuiterna på Grönland är upprörda över att de har fått ett så stort ozonhål, när de gjort så lite för att skapa detta. Ändå är det i första hand de som får betala priset trots att fabrikerna som släpper ut freonerna ligger här i Europa. Likaså får de fattiga i tredje världen betala priset för våra miljöfarliga sopor. Jag tror det är jordens sätt att skapa balans och jag tror inte jorden går under eller sprängs i bitar. Moder Jord kommer säkert att repa sig, men jag är inte säker på att mänskligheten gör detta. Det är jordens naturliga gång! Det kommer nya arter och andra försvinner och det kanske behövs en ny istid, för att läka såren efter vad vi lyckats åstadkomma under vår korta visit. Några indianer pratade om jordens utveckling och beskrev vårt samhälle som när man rider en kapplöpningshäst i full fart för att nå mållinjen. Men i det här fallet är mållinjen en tegelmur och vi galopperar fortfarande i full fart.
Vi jagar på i en vanvettig galopp och det är rädslan som jagar oss. Girighet och hat kommer nog från djup osäkerhet, för att vi föds utan sammanhang och utan att veta vilka vi är och varifrån vi kommer. Vi föds i sterila rum frånskilda vår omgivning och anser oss inte ha något gemensamt med resten. Ändå är allting en enda stor rundgång och i våra celler finns allt. Där finns träd, gräs och stenar och vi bär med oss allting, men föds med illusionen att vi är helt avskilda från vår omvärld. Klart att det måste bli en jädra osäkerhet av det. Sen tror jag bibeln har en viss skuld. Den sätter människan över allt annat! Det är högmod att tro att världen bara är till för våra fötter. Som grässtrået på Nya Zeeland uttryckte sig: Vi har bara olika roller, men alla är lika mycket värda.

 

suanne borg

9 januari 2010 04:17

-Hej fantastistiska du!
Tack vare en skämtsam, men för mig iof allvarlig kommentar om en kanin förra julen, fick jag en speciell kontakt en kvinna som läst dina böcker...-och det ena leder oftast till det andra som tur är! -Tack för att du finns!
BAMSE kram från mig! -mera böcker och intervjuer när du har tiden och info till oss ! -tack tack tack !

 

karin eriksson-hjelm

2 februari 2010 19:57

Tack för fantastiska böcker. Även om jag inte kan få den kontakten med djur som du har så har det hänt att våra djur visat med en förunderlig tydlighet, som om dom vill berätta, både under tiden det händer, vad som hänt och hur de verkligen tar ansvar för oss.

 

Marina

24 april 2010 14:47

Jag känner så innerligt igen mig hos Emelie... även jag kommunicerar med djur. Jag healar och talar med andar/ljusvarelser mm. Jag har alltid kännt en närhet till djur och det har alltid varit naturligt för mig att förstå deras mer känsliga väsen... jag brukade som liten stå och tala med skogen - jag var fullkomligt förälskad i vissa ev de riktigt gamla, kloka träden...

Ta väl hand om er!

http://www.jagochalladomandra.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjaba alla! Här på min blogg har det varit tyst och lugnt, lite tvärtom emot var det är! Labbis har varit hos tandläkaren, inga lösa tänder ännu. Dock har hon börjat få fickor/plats mellan tänderna, vilket vi alla får mer eller mindre, detta gör at...

Då man inte är hemma måndag-fredag, ser bara sina hästar lite snabbt kl.06,00 när de får frukost, Kenta släpper ut dom och sen när man kommer hem är det mockning osv som gäller. Så är det underbart när helgen kommer och även om man inte är med dem he...

Efter att varit sängliggande i feber och hosta i 3 dagar för andra gången i Januari månad och bara kunnat se att solen lyser genom fönstret så känns det underbart och befriande att kunna gå ut (bara kunna gå igen!!).     Då årets första Christo...

Sitter och undrar över denna vinter, ska den någon gång ta slut? Jag har i alla fall dåligt med energi (och hö!!) kvar. När jag slutar jobbet tidigt, är jag hemma vid strax efter 16,00. Ge hästarna en tuss, in till hundar och katter, en kopp kaffe, l...

Bloggandet är nog inte riktigt min grej, orkar inte längre. I början var dett så lätt och roligt, men nu känns det som att man väljer andra saker i stället....   Men en liten uppdatering kanske är på sin plats. Fanny har funnit sig till ro här he...