Idag på lunchen ville jag inget annat än att stanna hemma och rida i den underbara snön som kommit. Nu är det inte riktigt så jag brukar känna och blev väldigt förvånad själv. Kanske är det detta ljusa som drar. Både jag och min granne kanske kan rehablitera vår mörka höst depression!? Väl hemma efter jobbet fick vovvarna på sig täcken, mest för att kunna fästa reflex västar blinkande saker osv. Sen upp på Redwind bettlöst och pannlampa på och iväg. När hon blivit lite varm så tog vi tag i problemet vä galopp. Hon fick fatta vä galopp hela vägen, ibland bröt hon av men fattningarna var klockrena. Sen drog vi ganska full fart och bara det går uppför blir det lite krut i maskinerierna på henne. Ebba och Tilda var helt slut och lilla blinkande Ebba var på hemväg ca 10 m bakom. På vår lilla väg träffade vi Knutte. När han fick syn på den blinkande Ebba sprang han säkert livrädd hela 4-5meter! Han behöver bantas, hur bantar man en katt som e tvilling med katten Gustav?? Väl hemma och iordning igen frågade jag Labbis om hon ville ut. Först ville hon inte, men ångrade sig fort. Hundarna fick stanna i hönshuset medans vi tog en sväng. Hon fick bestämma själv i vilken fart och vart vi skulle. Hon tog en rask skritt promenad runt på vägen med ca 3st godis stopp. Gulle hästen!

Inte mycket information men lite. Pratade med Patriks pappa, Ove idag. Patrik har flyttats från trauma avdelningen till en annan avdelning med eget rum. Han går för egen maskin, men han är inte riktigt med annars. Usch, jag känner verkligen denna tyngd av smärta familjen bär på, Patrik tror jag faktiskt mår bäst av alla inblandade. Han ska inom en framtid flyttas till ett rehabliterings ställe. Jag tror jag hoppar över en blomma med kort och avvaktar någon vecka till, sen måste jag bara träffa honom. Skitsamma om han inte känner igen mig, så länge han får ta emot besök. Min kollega sa en bra sak, vem faan vet vad det egentligen är som läker skador i huvudet. Kan vara en känsla från förr. Kanske kan min fula uppsyn väcka någon hjärncell till att läka och återhämta sig! Vi får hoppas på det bästa!

Hela familjen Andersson; VI TÄNKER PÅ ER!

Fri tillgång från höbingen är uppskattat i flocken, dock har dom flyttat dit. Någon gång om dagen går hela sällskapet upp till stallet och dricker i en hast för att skynda ner igen. Dock är dom inte så hungriga längre, men någon annan skulle ju kunna äta mer!! Sabina är den som har lite problem, hon vågar sig inte fram så ofta, Blixten kan ju komma runt och attackera henne. Tryggast är att stå mittemellan RW och Juliette. Dom försvarar henne med buller och bång! I går (söndag) kväll kom Rw i rask takt mot staket och sa: "Tack, du e världens bästa matte", sådant värmer gott även om det är hon jag är mest orolig för. Hon är ju orsaken till att fri tillgång inte har funkat, då hon äter och äter och äter, blir tjockare och tjockare. I dag tränade vi på gräsmattan, satte henne i sluta, gjorde om böjningen. Gick från sluta till öppna osv. Detta fungerar strålande. Dock är det den där förbannade vä galoppen som är knäpp. Om hon fattar rätt åker hövvet upp i en satans fart och stressen sätter in. Jag försökte att sätta mig längre bak på henne för att kolla om detta kändes bättre för henne, jädrar vilken rodeo häst hon blev då!! Efter jag provat lite galoppfattningar höjs stress nivån rätt mycket, att hon då väljer piff och puffa i stressen är rätt frustrerande.

Labbis fick också sig ett träningspass och gud vad roligt både hon och jag tycker att det är! Hon verkligen anstränger sig för att göra rätt och lyser som en prinsessa över allt beröm och godis! Det är helt rätt av mig att backa tillbaka till basics med henne. Under ett pass får hon i skritt visa rätt böjning (hon vill gärna trycka ut näsan och inte släppa i ganaschen) sen får hon gå i öppna och sluta i båda varv, både när jag går brevid och på lång töm, sen får hon trava några varv på lång töm och visa böjningen. Sen leker vi bara och hon får massor av godis och kärleks förklaringar.

Då var det söndag igen! Helgen började med en runda till Kungälv i lördags. Toini Pettersson var där och hade kurs. Vi hämtade ett galler till att ha hö i, då det bråkas rätt mycket vid måltiderna. Samtidigt passade jag på att ta nya kort på Carmen. Hendell såldes i fredags, vilket innebär att det bara är hon och småttingarna kvar nu! På väg hem hälsade vi på svärmor mfl, som gulligt nog gett oss en träbänk att sitta på till sommaren under ett parasoll. Hon fixa i ordning lite lunch som hon inte vet var frukost/lunch/middag för oss! Sen var det kväll och inte mycket mer hanns med!

Idag har jag snickrat ett lock till höbingen och ridit Redwind, medans Kenta har shoppat och hjälpt Ellen att mocka. Blixten ska aldrig mera stå i tre dagar som han gjort, hur mycket feber han än har. Ellen kom över ängen men i skogen blev han rädd för något och tog hela ängen tillbaka i full kareta! Ellen fick inte stopp på honom och hon blev inte så rädd heller, eftersom hon såg ju ändå inte något eftersom det gick så fort så ögonen var fyllda i tårar. Han hade varit snäll och saktat ner lite grann i nerförsbackarna men tog igen det på rakorna! Tur att hon e så tuff och duktig lilla Ellen (förlåt, Ellen för "lilla")

Bilderna får tala för sig själva.

Riktigt skitväder! När vi vakna låg frosten och solen sken, men det ändrade sig snabbt! Idag var både jag och Kenta lediga! Vi började med att springa upp till hästarna som stått inne under natten. Detta pga att Blixten i går kväll en timme efter Ellen varit ute med honom började andas konstigt och svettades i sadelgjords läget. Vi tog temoen på honom och han hade 38,9 grader. Han var hängig och jag fick stress ont i magen när jag kontaktade honom. Han fick på sig ett varmt täcke och blev ledd lite grann innan Ellen åkte hem. Men i morse var han bra och mycket piggare. Medans Kenta hela dagen stått och eldat skräp i tunnan har jag fixat utan stress åt hästarna, samt städat hönshuset (sadelkammaren). Vi fick lånat en film av Ellen som vi på eftermiddagen kolla på, Johnny Cash`s liv, den var bra och se värd.

I går träna jag RW lite och hade väl lite menings skildaktigheter för första gången på länge, så det blev ett kort och lätt träningspass. Labbis hade jag ute för att borsta och gossa med, hon visade en hälta i traven i förrgår och jag har känslan av att hon behöver ta det lite lugnt ett tag. Juliette var överlycklig över att få komma ut och få lite egen tid, jag och Ellen lade på sadeln och som vanligt inga problem! Dock fick jag övertala henne en stund innan hon ville gå tillbaka till dom andra igen.

lämnade oss för sitt nya liv i går. Roland hämtade upp dom i går morse kl.07,15 På kvällen ringde Helena och berättade att Smurfan varit välkommen in i sin nya flock med islänningar, och hon är vackrast av alla, manen är kvar!

Ofelia hade bott i box under dagen och tyckte den där konstiga utstående grejen var i vägen i boxen (krubban). Vatten koppen hade hon lärt sig efter att tittat på den med nyfikna ögon i ca 1timma.

Så, nu är det bara Carmen, Hendell och småttingarna kvar. Tänk om man hade en herrgård och obegränsat med pengar, då hade alla sovit med mig i sängen och Kenta ligga på golvet!

Ledsen att det inte varit några nya inlägg på länge, men denna veckan är kryddad av sorg, ovisshet, saknad, längtan, hopplöshet, uppgivenhet och lite skratt och glädje.

Några av er i veckan kanske genom radio, tv eller tidningen har läst om travtränaren Patrik Andersson som fick en spark i huvudet och hamnade på sjukhuset. . . Dom sövde ner honom, vilket man tydligen gör i sådana här olyckor. Han har i går vaknat. Att detta hände väckte mycket myror i huvudet på mig. För det första kände jag fasa och sorg, när Kenta ringde för att höra hur det var med mig om jag nu hade hört på nyheterna, vilket jag inte hade. Jag har ändå min lediga kollega att tacka för att jag inte grävt ner mig helt, det har varit stressigt och mycket att göra på jobbet och har därför kunnat trycka undan mycket tankar. Men när tankarna kommer, är dom många och svåra att analysera. Att jag hade så mycket känslor för Patrik visste jag inte innan. Den eftermiddag detta hände fick jag konstigt upp hans telefon nummer i displayen och tänkte "herrgud, Patrik måste jag ringa någon dag, det var alltför längesedan", så kommer då detta besked om olyckan. Dåligt samvete är en del av känslorna, samma med känslan av ensamhet. Det var ändå längesedan vi hade kontakt och umgicks och var goda vänner, han kanske rent av tycker jag är löjlig som överhuvudtaget bryr mig! Usch, det är bara jobbigt att skriva om det!