lämnade oss för sitt nya liv i går. Roland hämtade upp dom i går morse kl.07,15 På kvällen ringde Helena och berättade att Smurfan varit välkommen in i sin nya flock med islänningar, och hon är vackrast av alla, manen är kvar!

Ofelia hade bott i box under dagen och tyckte den där konstiga utstående grejen var i vägen i boxen (krubban). Vatten koppen hade hon lärt sig efter att tittat på den med nyfikna ögon i ca 1timma.

Så, nu är det bara Carmen, Hendell och småttingarna kvar. Tänk om man hade en herrgård och obegränsat med pengar, då hade alla sovit med mig i sängen och Kenta ligga på golvet!

Ledsen att det inte varit några nya inlägg på länge, men denna veckan är kryddad av sorg, ovisshet, saknad, längtan, hopplöshet, uppgivenhet och lite skratt och glädje.

Några av er i veckan kanske genom radio, tv eller tidningen har läst om travtränaren Patrik Andersson som fick en spark i huvudet och hamnade på sjukhuset. . . Dom sövde ner honom, vilket man tydligen gör i sådana här olyckor. Han har i går vaknat. Att detta hände väckte mycket myror i huvudet på mig. För det första kände jag fasa och sorg, när Kenta ringde för att höra hur det var med mig om jag nu hade hört på nyheterna, vilket jag inte hade. Jag har ändå min lediga kollega att tacka för att jag inte grävt ner mig helt, det har varit stressigt och mycket att göra på jobbet och har därför kunnat trycka undan mycket tankar. Men när tankarna kommer, är dom många och svåra att analysera. Att jag hade så mycket känslor för Patrik visste jag inte innan. Den eftermiddag detta hände fick jag konstigt upp hans telefon nummer i displayen och tänkte "herrgud, Patrik måste jag ringa någon dag, det var alltför längesedan", så kommer då detta besked om olyckan. Dåligt samvete är en del av känslorna, samma med känslan av ensamhet. Det var ändå längesedan vi hade kontakt och umgicks och var goda vänner, han kanske rent av tycker jag är löjlig som överhuvudtaget bryr mig! Usch, det är bara jobbigt att skriva om det!