Jaha, så i söndags var det då kombinerat kalas för mig och hyllningskalas för Labbis. Dök upp gjorde min far och Ulla-Britt, som hade köpt morötter och  till Labbis, Halvard och Britt, som hade med sig underbara rosor, dock inte till Labbis, de hade inte fått informationen av Kenta, sen kom min bror och Ninne (Theo sjöng på kyrkans barntimma), de hade med sig morötter, snygg i en bukett med svartvinbärspinnar och Theo hade köpt en liten luddig, rosa handväska med en lika luddig liten häst i. Den fick Labbis ha hängande på örat, när vi i samlad trupp tillsammans med hundar och katter gjorde Heden vägen osäker på promenad.

Jag måste gå tillbaka en dag, i Lördags släppte jag ner kusarna på ängen, när RW och Jullan gjort av sig det värsta, drar torpeden i gång, Vingarna (öronen) fälldes ned och jetmotorerna drogs i gång. Labbis drog hela ängen bort , vände framför de andra två och tog ännu mer fart tillbaka, de andra hade inte en chans i inne spår och till råga på allt, hann hon med att slänga upp baken både åt hö o vä o rätt upp, pruttarna sköt över Heden, ändå vann hon. Dock hann hon inte få stopp, utan tog hela backen upp och jag trodde (fullt och fast) att det blir ingen hyllning i morgon (läs söndags), hon kommer ramla i hop här och nu och dö i hjärt infarkt. Men kärringen är seglivad!!

Så tillbaka till kalaset och promenaden. Altt gick hyfsat lugnt till på vägen bortåt, hon skulle dock vara först och hade inte tid att kolla träd, mark gränser och annat tråkigt som vi människor intresserade oss för. Ebba fick rida lite i lugn skritt och solen sken. SEN, skulle vi så vända, efter att 8 händer vinkat till grannen Kalle. Tack o lov för dessa rep grimmor!! Alla hals muskler spändes och Tilda fick hoppa in och hjälpa mig med att dra i grimskaftet med käringen som bara skulle hem, helst i fullt ös. Jag försökte flera gånger att ge över henne till Kenta, men smart som han är, höll han sig långt bak i klanen. Ett ögonblick tänkte jag också tanken om att "undrar om hon springer hem om jag släpper"?. Jag hann i alla fall inte med  i hennes tempo, så jag hoppade upp från en bergknalle och sen sa det KNALL, det gick i rasande fart hem och jag fick styrt in henne i paddocken. När alla andra kommit i fatt, hade jag hunnit släppa henne i min lilla roundpen, där hon både hunnit rulla sig och bocka runt som en tjur på tjurridning.

Men, men ingen är gladare än jag om hon blir 100år!