Vi börjar med det positiva, så kan man sluta läsa när det negativa kommer!! I går var jag i Kungälv, hos Tage på livskonst och höll en föreläsning om djurkommunikationen inför en liten trevlig skara av människor! Var hemma sent och klockan blev över 11, innan jag kom i säng. Lite uppe i varv och svårt att somna, men det hade inte Kenta!! Efter 3:e gången jag försiktigt bett honom sluta snarka orkar jag inte mer, tar kudde och täcke och snor sängen från Gizmo som tycker det e skitkul att mamma e vaken och börjar busa, han åker ut och dörren stängs, sen snarka nog jag med....

Klockan ringde alldeles för tidigt (05,15).

Nu (redan) till det tråkiga:

Jag har lite problem med det här att alla vänner och bekanta som också har äldre hästar och haft dem länge börjar försvinna, inte vännerna, men deras hästar. Varför? Jag har faktiskt svårt att acceptera detta. Vad är det som gör att jag får välsignelsen att ha kvar min själsfrände (Sabina) frisk och kry så mycket längre och fortfarande? Om vi går tillbaka 1 år, så har M förlorat sin HS, 29 eller 30år gammal, en riktigt illa kolik satte stopp där. Vi har C somförlorat sin R, var dålig till och från under en period. Vi har L som förlorade sin R, dock under lite oturliga förhållanden, nu i veckan som gått förlorade M sin M, 18 år gammal och i dag fick A:s N somna in för att slippa lång rehablitering, värk och slippa bli en gamling, 18år gammal.

Så har jag en 31 åring, som aldrig haft fång, kolik, varit halt, förkyld, ingenting!! Det enda som hon varit hos veterinär för är sår!! Visst vit som hon är, hon e fullknökad med melanom, men det finns inga elakartade tumörer och de stör henne inte där de sitter och gör framförallt inte ont!

Men när dessa diskusskioner uppkommer funderar man ju mycket.....När man känner och ser och hör människor sorg, ångest, panik och skuld över detta blir jag mörkrädd!! Hur kommer jag då känna, den dag det är dags för mig??? Jag kan ju antagligen bara ana alla känslor mina vänner kännt, jag kan sätta mig in i det otroligt bra (har ju självklart gråtit över N och M denna veckan), men aldrig fullt ut! Jag har märkt under åren som har gått, med bortfall av både våra egna djur, men också människor som gått ur tiden, att jag på något sätt har så mycket enklare när detta händer. Visst gråter jag, känner sorg och saknad och längtan, men samtidigt så går det värsta över rätt fort. För jag har en så stark känsla av att de är kvar!! Det känns som de står bredvid mig, hur kan man då vara ledsen? Men, men det är saknaden av utseendet personen/individen hade, lukten, värmen och rösten man saknar. Inte själen deras, den finns med oss!! Vad underbart!!

Nu blev jag djup, nu åker jag hem... ska tända ett ljus för den store kloke och den fina prinsessan....

Kram