Då var det söndag igen! Helgen började med en runda till Kungälv i lördags. Toini Pettersson var där och hade kurs. Vi hämtade ett galler till att ha hö i, då det bråkas rätt mycket vid måltiderna. Samtidigt passade jag på att ta nya kort på Carmen. Hendell såldes i fredags, vilket innebär att det bara är hon och småttingarna kvar nu! På väg hem hälsade vi på svärmor mfl, som gulligt nog gett oss en träbänk att sitta på till sommaren under ett parasoll. Hon fixa i ordning lite lunch som hon inte vet var frukost/lunch/middag för oss! Sen var det kväll och inte mycket mer hanns med!

Idag har jag snickrat ett lock till höbingen och ridit Redwind, medans Kenta har shoppat och hjälpt Ellen att mocka. Blixten ska aldrig mera stå i tre dagar som han gjort, hur mycket feber han än har. Ellen kom över ängen men i skogen blev han rädd för något och tog hela ängen tillbaka i full kareta! Ellen fick inte stopp på honom och hon blev inte så rädd heller, eftersom hon såg ju ändå inte något eftersom det gick så fort så ögonen var fyllda i tårar. Han hade varit snäll och saktat ner lite grann i nerförsbackarna men tog igen det på rakorna! Tur att hon e så tuff och duktig lilla Ellen (förlåt, Ellen för "lilla")

Bilderna får tala för sig själva.

Riktigt skitväder! När vi vakna låg frosten och solen sken, men det ändrade sig snabbt! Idag var både jag och Kenta lediga! Vi började med att springa upp till hästarna som stått inne under natten. Detta pga att Blixten i går kväll en timme efter Ellen varit ute med honom började andas konstigt och svettades i sadelgjords läget. Vi tog temoen på honom och han hade 38,9 grader. Han var hängig och jag fick stress ont i magen när jag kontaktade honom. Han fick på sig ett varmt täcke och blev ledd lite grann innan Ellen åkte hem. Men i morse var han bra och mycket piggare. Medans Kenta hela dagen stått och eldat skräp i tunnan har jag fixat utan stress åt hästarna, samt städat hönshuset (sadelkammaren). Vi fick lånat en film av Ellen som vi på eftermiddagen kolla på, Johnny Cash`s liv, den var bra och se värd.

I går träna jag RW lite och hade väl lite menings skildaktigheter för första gången på länge, så det blev ett kort och lätt träningspass. Labbis hade jag ute för att borsta och gossa med, hon visade en hälta i traven i förrgår och jag har känslan av att hon behöver ta det lite lugnt ett tag. Juliette var överlycklig över att få komma ut och få lite egen tid, jag och Ellen lade på sadeln och som vanligt inga problem! Dock fick jag övertala henne en stund innan hon ville gå tillbaka till dom andra igen.

lämnade oss för sitt nya liv i går. Roland hämtade upp dom i går morse kl.07,15 På kvällen ringde Helena och berättade att Smurfan varit välkommen in i sin nya flock med islänningar, och hon är vackrast av alla, manen är kvar!

Ofelia hade bott i box under dagen och tyckte den där konstiga utstående grejen var i vägen i boxen (krubban). Vatten koppen hade hon lärt sig efter att tittat på den med nyfikna ögon i ca 1timma.

Så, nu är det bara Carmen, Hendell och småttingarna kvar. Tänk om man hade en herrgård och obegränsat med pengar, då hade alla sovit med mig i sängen och Kenta ligga på golvet!

Ledsen att det inte varit några nya inlägg på länge, men denna veckan är kryddad av sorg, ovisshet, saknad, längtan, hopplöshet, uppgivenhet och lite skratt och glädje.

Några av er i veckan kanske genom radio, tv eller tidningen har läst om travtränaren Patrik Andersson som fick en spark i huvudet och hamnade på sjukhuset. . . Dom sövde ner honom, vilket man tydligen gör i sådana här olyckor. Han har i går vaknat. Att detta hände väckte mycket myror i huvudet på mig. För det första kände jag fasa och sorg, när Kenta ringde för att höra hur det var med mig om jag nu hade hört på nyheterna, vilket jag inte hade. Jag har ändå min lediga kollega att tacka för att jag inte grävt ner mig helt, det har varit stressigt och mycket att göra på jobbet och har därför kunnat trycka undan mycket tankar. Men när tankarna kommer, är dom många och svåra att analysera. Att jag hade så mycket känslor för Patrik visste jag inte innan. Den eftermiddag detta hände fick jag konstigt upp hans telefon nummer i displayen och tänkte "herrgud, Patrik måste jag ringa någon dag, det var alltför längesedan", så kommer då detta besked om olyckan. Dåligt samvete är en del av känslorna, samma med känslan av ensamhet. Det var ändå längesedan vi hade kontakt och umgicks och var goda vänner, han kanske rent av tycker jag är löjlig som överhuvudtaget bryr mig! Usch, det är bara jobbigt att skriva om det!

Kortfattat;

I Onsdags ramlade jag av Redwind, det var rätt kul!

Igår när jag kom hem hade 3 av 4 hästar rymt och Labbis var helt förstörd över vad hon ställt till med.

Idag, på lunchen var det endast en häst som rymt, Blixten.

Som min kollega på jobbet sa "ska det fortsätta så här, blir det ju svinn (bortfall) av fem hästar i veckan. Han försökte även få en av våra arbetskamrater som skulle gå tidigare att åka hem till mig och vakta hästarna!

Marie

Idag har våran underbara Trixie varit borta i 2år! Tänk att tiden går så fort! Det känns som om hon var här, bar i förra veckan! Ni får tro vad ni vill, men när jag träffade Juliette första gångerna, så var det Trixies ögon (som var väldigt speciella), detta gjorde sitt till att Juliette blev vår. Jag tror på att man (djur) kan välja att återkomma till samma familj gång på gång, så är det här. Dagen innan  som Juliette föddes hade det i vår buske stannat en skogsduva, den låg bara där och tittade på mig och Kenta och hundarna och det gick att sitta på huk precis framför den, utan att den flög i väg. Den var inte alls skadad och inte rädd. Den satt där (var runt omkring busken) hela dagen. På kvällen var jag på meditations kurs och när jag kom hem så flög den. På meditationen fick jag väldigt mycket känslor från Trixie och den här fågeln kom upp hela tiden. Jag tolkade allt detta som att Trixie tänkte på oss och visade att hon en dag skulle komma tillbaka.

Tänk den gången Labbis skulle betäckas av Zebbe och Det var Trixie som stod vid honom (i hagen bredvid) och brunsta, Labbis bara åt. När Anneli skulle ha upp dom till stallet, fick hon ringa Uffe, för Trixie vägrade gå ifrån Zeb. Uffe fick köra med bilen i ändan på henne och tuta för att hon skulle gå!

Den gången Kenta fick för sig att det var regnigt och Trixie skulle ha täcke, men hon inte ville! Hon drog i full kareta ner för backen med Kenta på släp i leran med arbetskläder och allt, till han inte orka hålla och ramla i backen och hon studsa runt omkring!

Eller när hon först kom, bet fram och sparka bak. Labbis vid första mötet jagade henne. Hon tvärnita, slog och sprang. Labbis stannade och titta på oss "vad i helskotta är detta för liten tuff sak".

Eller i början när Kenta skulle lära sig och hon drog rätt ut i skogen med Kenta hängande efter, att shettisar är starka fick han lärt sig snabbt! När detta inträffade ville Kenta oftast ta Labbis i stället och Trixie gick alltid som en hund med mig.

Tänk dom gånger Labbis inte tyckte det fanns nog med bete i hagen och gick till huset och somnade under eken, Trixie var allltid klok nog att stanna kvar i hagen och vänte på att husse eller matte skulle komma tillbaka med kompisen!

Fortsätter sedan . . .

Jag önskar min bror lycka till och grattis med den nya gården och lycka till med försäljningen av den gamla!

OVAN DET SOM DOM SKA SÄLJA

OVAN DET DOM HAR KÖPT