Här kan ni få tjuvläsa början av den:

Mitt liv som ponny

Den här boken skriver min matte år mig, dels för att jag har ett långt och delvis innehålls rikt liv men också till stor del för att människor ska få en större uppfattning om djurs intelligens och vår likhet med människan.

Jag föddes i Sverige, jag hade en vit mor (lika vit som snö, lika vit som jag själv är). Hon dog när jag bara var några månader gammal i tarmvred. Min husse blev förkrossad och för mig var detta ett stort trauma, det fanns ingen annan häst på gården. Min husses sorg gjorde mig bestört tillsammans med min egen sorg var detta nästan outhärdligt.. Plötsligt en dag dök det upp några tjejer till min box där jag stod och grät, dom fejade och grejade med mig, så skinnet nästan sved, jag förstod inget alls av vad dom gjorde. Ingen av dem pratade med mig, bara med varandra. Jag kände mig som ett det, en sak. Dagen efter kom min husse tillsammans med en annan man och knuffade in mig i ett svart hål. När jag ställt om ögonen, såg jag att det var en låda, en box utan fönster. Helt plötsligt började lådan röra sig, jag var inte alls beredd och ramla omkull, slog i mig mot väggen och kunde inte resa mig. Jag kände mig fången och blev riktigt rädd, jag fick panik, kände mig instängd, hade ont och klarade inte av att resa på mig eftersom det krängde hela tiden. Efter en hel evighet öppnades en dörr och solens strålar mötte mig med värme, frihet och hopp. Min husse såg jag ingenstans, den andra mannen var den enda som syntes. Han sa ”lilla gumman, har du inte starkare ben än så”, han hjälpte mig upp på fötterna och fäste ett långt snöre i grimman jag hade fått runt huvudet. Han drog mig hastigt och hårt ur, för mig, helvetet på hjul, fast han inte behövde. Jag hade gladligen sprungit ur själv om han inte stor och skrämmande stod mitt framför mig i vägen för öppningen ut. Väl ute sken solen, jag hörde människo röster överallt, hästar som gnäggade och massor av konstiga ljud från andra djur. Det sprakade i högtalare och det skreks och skrattade, det luktade tobak och massa lukter som jag aldrig känt förut.

ett tag, i alla fall. Jag och Kenta har lite mycket att tänka på just nu och fundrerar över hur vi ska få lite semester. Jag har under en tid fått till mig något som jag aldrig tänkt på och har precis börjat med att skriva en bok!! Ja. du läste rätt, JAG ska skriva en bok. Alla djuren mår bra! Det enda som är nu, är att Blixten tyvärr inte ska stanna hos oss, så om någon är intresserad av en gudomligt snäll och vacker c-ponny, som dock kräver sin ryttare (om man inte leder) så är han till salu. Maila mig på dalangensdjurhalsa@hotmail.com

Kramar Marie

Madonna är född i år, svart utan tecken. Mamma är Wadjiha och pappa Zeb skn 2

Carmen, helt brun utan tecken. Svart man och svans. Jättesocial, snäll att greja med, leda och verka. Åkt lastbil flertalet gånger. Mamma är halvblodet Solregn och pappa är Zeb skn2.

Idag på lunchen ville jag inget annat än att stanna hemma och rida i den underbara snön som kommit. Nu är det inte riktigt så jag brukar känna och blev väldigt förvånad själv. Kanske är det detta ljusa som drar. Både jag och min granne kanske kan rehablitera vår mörka höst depression!? Väl hemma efter jobbet fick vovvarna på sig täcken, mest för att kunna fästa reflex västar blinkande saker osv. Sen upp på Redwind bettlöst och pannlampa på och iväg. När hon blivit lite varm så tog vi tag i problemet vä galopp. Hon fick fatta vä galopp hela vägen, ibland bröt hon av men fattningarna var klockrena. Sen drog vi ganska full fart och bara det går uppför blir det lite krut i maskinerierna på henne. Ebba och Tilda var helt slut och lilla blinkande Ebba var på hemväg ca 10 m bakom. På vår lilla väg träffade vi Knutte. När han fick syn på den blinkande Ebba sprang han säkert livrädd hela 4-5meter! Han behöver bantas, hur bantar man en katt som e tvilling med katten Gustav?? Väl hemma och iordning igen frågade jag Labbis om hon ville ut. Först ville hon inte, men ångrade sig fort. Hundarna fick stanna i hönshuset medans vi tog en sväng. Hon fick bestämma själv i vilken fart och vart vi skulle. Hon tog en rask skritt promenad runt på vägen med ca 3st godis stopp. Gulle hästen!

Inte mycket information men lite. Pratade med Patriks pappa, Ove idag. Patrik har flyttats från trauma avdelningen till en annan avdelning med eget rum. Han går för egen maskin, men han är inte riktigt med annars. Usch, jag känner verkligen denna tyngd av smärta familjen bär på, Patrik tror jag faktiskt mår bäst av alla inblandade. Han ska inom en framtid flyttas till ett rehabliterings ställe. Jag tror jag hoppar över en blomma med kort och avvaktar någon vecka till, sen måste jag bara träffa honom. Skitsamma om han inte känner igen mig, så länge han får ta emot besök. Min kollega sa en bra sak, vem faan vet vad det egentligen är som läker skador i huvudet. Kan vara en känsla från förr. Kanske kan min fula uppsyn väcka någon hjärncell till att läka och återhämta sig! Vi får hoppas på det bästa!

Hela familjen Andersson; VI TÄNKER PÅ ER!

Fri tillgång från höbingen är uppskattat i flocken, dock har dom flyttat dit. Någon gång om dagen går hela sällskapet upp till stallet och dricker i en hast för att skynda ner igen. Dock är dom inte så hungriga längre, men någon annan skulle ju kunna äta mer!! Sabina är den som har lite problem, hon vågar sig inte fram så ofta, Blixten kan ju komma runt och attackera henne. Tryggast är att stå mittemellan RW och Juliette. Dom försvarar henne med buller och bång! I går (söndag) kväll kom Rw i rask takt mot staket och sa: "Tack, du e världens bästa matte", sådant värmer gott även om det är hon jag är mest orolig för. Hon är ju orsaken till att fri tillgång inte har funkat, då hon äter och äter och äter, blir tjockare och tjockare. I dag tränade vi på gräsmattan, satte henne i sluta, gjorde om böjningen. Gick från sluta till öppna osv. Detta fungerar strålande. Dock är det den där förbannade vä galoppen som är knäpp. Om hon fattar rätt åker hövvet upp i en satans fart och stressen sätter in. Jag försökte att sätta mig längre bak på henne för att kolla om detta kändes bättre för henne, jädrar vilken rodeo häst hon blev då!! Efter jag provat lite galoppfattningar höjs stress nivån rätt mycket, att hon då väljer piff och puffa i stressen är rätt frustrerande.

Labbis fick också sig ett träningspass och gud vad roligt både hon och jag tycker att det är! Hon verkligen anstränger sig för att göra rätt och lyser som en prinsessa över allt beröm och godis! Det är helt rätt av mig att backa tillbaka till basics med henne. Under ett pass får hon i skritt visa rätt böjning (hon vill gärna trycka ut näsan och inte släppa i ganaschen) sen får hon gå i öppna och sluta i båda varv, både när jag går brevid och på lång töm, sen får hon trava några varv på lång töm och visa böjningen. Sen leker vi bara och hon får massor av godis och kärleks förklaringar.